En gång i tiden var jag en "riktigt duktig flicka". Det knäckte mig nästan totalt. Efter att kraschen kommit började jag släppa på all press jag lagt på mig själv och tog bort många, som jag upplevde det, måsten. Livet blev då så mycket roligare. Jag har dock fortfarande svårt för att uppnå balans ibland. Jag vill så gärna prestera inom sådant som känns viktigt, som exempelvis skolan. Samtidigt är det fysiskt omöjligt för mig att sitta och plugga näst intill dygnet runt, eftersom min kropp säger ifrån så otroligt snabbt när jag stressar för mycket. Det är ett ständigt pågående arbete, med andra ord, det här med att göra sitt bästa och låta det vara bra nog. 

 

Ni vet den där tentan jag skrev om här till exempel? Jag klarade den. Första reaktionen när jag såg att jag hade klarat både hemtentan och salstentan var att börja gråta. JAG KLARADE DET! Nästa tanke var "fast jag gjorde ju bort mig totalt på den största uppgiften, jag hade kunnat få ett bättre resultat". Tänk att det ska vara så svårt att vara nöjd och ge sig själv en klapp på axeln för att man klarat av något som man har kämpat så oerhört mycket för. Så, efter några dagars bearbetning, på egen hand och med vänner, är jag nöjd. Jag gjorde det bra och ska inte förminska varken mig själv eller min prestation. Förresten så hade jag omtenta i en annan kurs i lördags. När jag gick därifrån kände jag att jag hade gjort precis allt jag kunde, det fanns inte en enda droppe energi eller kunskap kvar att krama ut. Hur det resultatet än blir så vet jag att jag gav 110 % av det jag hade, och det är ganska skönt att kunna känna så. Nu väntar bara tre veckor av olidlig väntan på att få reda på om jag faktiskt klarade det eller inte..

 

Nåväl. Skolan börjar närma sig sitt slut. Det känns skönt. Men jag försöker leva lite mer här och nu än jag brukar, för att få en så bra avslutning som det bara går.