Jag är frustrerad. Arg. Förbannad. Uppgiven. På sociala medier ser jag ständigt saker som irriterar mig. Det mesta väljer jag att klaga lite på till familj och vänner och sen ignorera, men när det gäller vad jag läst kring fallet Lisa vill jag dela med mig i skrift. Det här är alltså en lång text som behandlar ett axplock av onödiga beteenden på sociala medier, med fokus på vad som skrivits i fallet Lisa.

Snabbt efter Lisas försvinnande exploderade kommentarsfälten till polisens och Missing Peoples inlägg på Facebook om försvinnandet. Dessutom startades en Flashback-tråd som hann bli flera hundra kommentarer lång på väldigt kort tid. Spekulationerna kring vad som hänt lät inte vänta på sig och inom bara några timmar lekte privatpersoner polis. För de visste såklart mycket bättre. Alltså, alla har inte förtroende för polisen och rättsväsendet, men att polisen exempelvis inte skulle känna till att det går att pejla mobiltelefoner känns nästan förnedrande i dagens mediesamhälle. Många har gärna velat tala om hur polisen bör eller inte bör arbeta, människor som såklart inte har full insyn och enligt mig inte borde uttala sig. Dessutom, hur kan någon tro att deras kommentar på Facebook ska kunna bidra med något omvälvande för processen? Kontakta polisen med tips, låt bli att leka besserwisser på nätet.

Det slår mig att det kritiska tänkandet lyser med sin frånvaro. En privatperson läser en annan privatpersons tanke och helt plötsligt skulle det här vara ”vad polisen sagt”. Kom igen nu, Sverige. I det här ärendet har (minst) en person hängts ut som skyldig på olika sociala medier. Inlägg om den här personen har delats flertalet gånger, där det är uppenbart att de flesta som delade var helt övertygade om att detta skulle vara den skyldiga.  ”Någon” har ju bevisat det, genom att spåra en IP-adress och att granska ett Twitter-konto. Ärligt talat? Det finns dock vissa som ifrågasatt det här och bett andra att tänka en gång till innan de delar ett sådant inlägg. Då läser jag kommentarer som ”det är viktigare att hitta tjejen än att bry sig om att hänga ut en oskyldig”. Självklart är det viktigaste att hitta personer som försvunnit och att reda ut eventuella brott, men på vilket sätt hjälper det processen att rikta uppmärksamhet mot en person som kanske inte har det minsta med händelsen att göra? Varför måste vi förstöra ännu en människas liv, helt i onödan? När människor inte förstå konsekvenser av att sprida eventuellt falsk information, blir jag otroligt frustrerad. Källkritik är för övrigt inte bara viktigt när det gäller privatpersoner, utan även ”vanlig” media. Tidningar, radio och tv vill gärna vara snabba med senaste nytt, vilket ökar risken för felformuleringar och –citeringar samt att obekräftade uppgifter antas vara bekräftade.

Andra kommentar som jag har läst är att det aldrig kan vara lika illa för den skyldigas familj som för offrets familj. Det här tycker jag inte heller är ett särskilt genomtänkt uttalande. Varför ska berörda människors känslor och upplevelser bedömas på ett sådant sätt? Visa ert stöd, men låt bli att döma andra människor på det sättet. Sådana här händelser tycker inte jag kan bedömas på den vardagliga skalan av känslor, som ledsen eller arg, eftersom det är så långt ifrån vardagligt man kan komma. Att då indirekt skuldbelägga förövarens familj och upprätta någon slags tävling i vem som har det sämst, känns bara ytterst osmakligt och helt otroligt onödigt.

När Lisa hade hittats uttalade sig polisen om att tre personer sitter anhållna i ärendet och efter detta gick viss media ut med påståenden om de anhållnas ursprung. Dessa påståenden har skapat ännu en våg av minst sagt idiotiska kommentarer, men exakt vad som sägs är så långt ifrån vad jag står för så det får ni leta upp själva. Jag blir illamående av att läsa vad en del tycker och vilka åtgärder de anser lämpliga. Hur som helst så är det här ännu ett exempel på att människor inte är källkritiska och skapar sina egna sanningar. Att sedan sprida rent ut äckliga åsikter om andra medmänniskor, gör mig så less att jag bara vill slänga ut datorn genom ett stängt fönster. Men det är det nog ingen som vinner något på. 

Så, det här var bara exempel på hur vi inte borde bete oss på sociala medier. Nedan följer en sammanfattning i form av fem tips:

1.Var källkritisk. ”Står det inte på Facebook, då har det inte hänt” kan man lite skämtsamt säga, men det är såklart inte sant. Det är inte heller sant att det som står på Facebook faktiskt har hänt. Att vara källkritisk borde vara självklart, men uppenbarligen är det många som har svårt för det.

2. Tänk ett steg till. Hur skulle ni själva känna om ni var direkt drabbade och fick läsa all skit som sprids? Kanske behöver inte alla tankar delas med andra, utan helt enkelt bara vara en tanke.

3. En person är oskyldig i lagens mening tills motsatsen bevisats. Alltså, även om du tycker att en person ”borde” vara skyldig så skulle rättsväsendet haverera om det enda som krävdes för en fällande dom var att någon hade en åsikt. Ni hör ju själva hur det låter. Jag är medveten om att rättsväsendet kan begå misstag, men jag väljer att tro att det är undantaget som bekräftar regeln.

4. Polisen, och andra involverade, vet mer än vad de talar om. De varken kan eller vill dela med sig av vad de gör eller inte gör, vilket jag anser vara en självklarhet. Även om allmänheten många gånger kan vara av största betydelse i brottsutredningar så är det inte allmänhetens uppgift att bestämma vad som hänt och vem som gjort vad.

5. Fiktion är fiktion. Bara för att det i CSI exempelvis går att få svar på DNA-prov på några få timmar, betyder det inte att det går i verkligheten. Jag förstår att det kan låta konstigt att polisen inte alltid löser brott på bara två timmar eller några hundra sidor, men det är trots allt inte en film eller bok vi pratar om.

Vill man öka sina kunskaper om hur processen kring olika brott går till, vill jag varmt tipsa om podcasten Mordutredarna. Där utfrågas experter, verksamma och tidigare verksamma inom rättsväsendet om deras arbetsuppgifter. Exempelvis kriminaltekniker, rättsläkare, förhörsledare och IT-forensiker intervjuas. Otroligt matnyttigt, där man lyckas särskilja verkligheten från fantasin.