Okej, det är inte sant. Alls. Det var lite väl dramatiskt, men jag är så trött. Ingen kan ha missat vad som idag har hänt i Trollhättan; att en 21-årig man klivit in på en grundskola, varit beväpnad med "fler än ett kraftigt stickvapen" (uttalande från presskonferensen som var kl 16 idag) och dödat två samt allvarligt skadat ytterligare två personer. Misstänkt gärningsman avled senare på grund av skottskador. Mycket mer än så har polisen inte delat med sig av med hänsyn till utredningen. Givetvis har både namn och bild på den misstänkte gärningsmannen ändå cirkulerat på nätet sedan några timmar tillbaka.

 

Först och främst: av naturen påverkas jag av det mesta som händer omkring mig, som jag ser och som jag läser. Det är inte alltid är bra men det är så jag fungerar och jag har lärt mig att hantera det. Idag har således Trollhättan oavbrutet varit i mina tankar och jag har följt liverapporteringen sedan kl 14 (med paus för träning). Att något sådant här har hänt i Sverige, i Trollhättan, är helt ofattbart. Det är dock inte bara känslor och tankar kring offren och den misstänkte gärningsmannen samt dessas anhöriga som rymts i min kropp idag. Nej, givetvis inte. 

 

Hur många gånger ska man behöva säga "tänk lite" och "lägg av" innan folk fattar? I somras skrev jag ett blogginlägg med titeln "Sociala medier är inte din lekplats" som behandlade beteenden jag vill ha bort från nätet. Dessa beteenden har dock såklart inte försvunnit och det är framför allt två av dessa som framträder i det här fallet. Jag försöker hålla mig borta från kommentarer som skrivits om Trollhättan men att helt låta bli har jag inte lyckats med. Vad är det då som möter mig? Jo, givetvis spekulationer. Oavsett vad som händer i världen skapas alltid spekulationer. Det läggs till exempel fram uppfattningar kring vem gärningsmannen var (av människor som inte kände honom) och vad hans motiv var. Uppfattningarna grundas i de enskilda kommentatorernas egna personligheter och tankar kring livet, varför de kan vara direkt skadliga för alla som berörs av den här oerhört tragiska händelsen. Att människor ska sluta dela med sig av sina spekulationer, framför allt då vad gäller nätet, är inte särskilt troligt men jag fortsätter ändå att hoppas. Något annat som möter mig är oerhört mycket hat och fientlighet. Det är det här som gör mig så fruktansvärt trött. Eller nej förresten. Jag blir jävligt förbannad. Exempelvis skriver många skriver om de s.k. IKEA-morden, där en mamma och son mördades av en man som skulle utvisas från Sverige. Någon menar att den mördaren skyddas mer än gärningsmannen i Trollhättan och att det skulle vara på grund av rädsla för att kallas rasist. Någon annan menar att det minsann inte är någon som tycker synd om gärningsmannens familj när gärningsmannen inte är från Sverige. En tredje person tycker till och med att det som hänt i Trollhättan inte är mer än rätt, med hänvisning till hämnd för IKEA-morden. Alltså, ni hör ju. Det är så idiotiskt alltihop att man inte vet vart man ska ta vägen och jag vill bara skrika högt.

 

Jag mår på riktigt illa av att läsa allt den här skiten. För det är det minsta det är. Skit alltså. Människor som skriver sådant här förstår inte och det gör mig otroligt ledsen. Allt som skrivs är dock inte dåligt. Jag glömmer det ibland men det är såklart jätteviktigt att påminna sig själv om. De flesta som skriver är trots allt människor som vill ge sin omtanke till de olika berörda parterna, som vill få fram att det inte handlar om varifrån någon kommer och som vill låta rättsväsendet sköta det som rättsväsendet ska sköta. Vissa av dessa människor kommer att göra allt som står i deras makt för att något liknande aldrig händer igen och att alla barn (och vuxna) ska kunna känna sig trygga i skolans värld igen. Trots all negativitet, oförstånd, ignorans och idioti som sprids så är det de positiva kommentarer jag kommer att låta vara kvar i mina tankar när jag går och lägger mig. Jag har inte låtit hatet vara en del av min verklighet tidigare och jag vägrar att börja nu.

 

För övrigt: Sverige är inte USA. Domedagsprofeter och andra högre stående varelser undanbedes vänligt men bestämt.