"Saknar du inte skolan?"
Idag är det nästan på dagen nio månader sedan jag tog examen. Sedan dess har det hänt otroligt mycket och tiden har verkligen bara flugit förbi. Samtidigt känns det som att det var relativt nyligen som jag sa hej då till skolans värld, för knappt ett år av ett helt liv är såklart inte så himla lång tid. En fråga som jag har fått upprepade gånger under den här tiden är om jag saknar skolan. Ni vet ju att jag älskar, och alltid har älskat, skolan men helt ärligt så är jag väldigt glad över att jag inte pluggar just nu. Jag jobbar heltid, jobbar alltid några minuter längre än vad jag behöver och har ungefär en timmes resväg mellan jobb och hem (beroende på hur bussarna går) - men när jag är hemma, då finns det inget ytterligare som jag måste göra. Jag måste inte läsa det där kapitlet som är bra att ha koll på till nästkommande dag, beställa en specifik bok i god tid eller renskriva tidigare nedklottrade anteckningar. Det är dessutom väldigt lyxigt att kunna ta en helt ledig helg utan att känna stressen över att behöva ta ikapp det ignorerade arbetet när vardagen är tillbaka.
Den här arbetsplatsen är ett minne blott. Nu har jag ett höj- och sänkbart skrivbord, stationär PC och en hel drös härliga kollegor runt mig. Miniräknaren är dock med mig fortfarande.
Jag är övertygad om att jag trivs så bra utan skolan för att jag har hittat något annat att trivas med. Sen är detta något helt nytt, vilket gör att jag såklart inte släpper lärandet helt. Det är för övrigt något som jag hoppas att jag aldrig gör, för hur tråkigt vore det inte om man upptäcker att man har slutat att lära sig saker? Därmed måste jag tillägga att det såklart inte enbart är fantastiskt att inte plugga. Jag försöker fortfarande hitta balansen mellan att ge allt man har på jobbet, men samtidigt ha energi kvar till kvällen. Det börjar ordna sig nu, men jag behöver fortfarande lägga ner tid på det. Även samspelet med Max kräver sitt arbete, vilket faktiskt är lite spännande. Vi är inne på vårt sjunde år tillsammans, och jag tycker att det är fantastiskt att vi har så mycket kvar att utforska tillsammans. Världens bästa kille, vilket alla som känner honom vet att han är.
Mitt examensbevis kunde jag inte hitta någon bild på, så den här bilden från examensdagen får duga. Jag har nästan aldrig varit så stolt över mig själv som när jag, tillsammans med min klass, klev upp på scen och tog emot pappret som inleds med "Kära kandidat".
Jag är inte främmande för tanken att jag en dag, år framöver, bestämmer mig för att återvända till skolbänken. Just nu nöjer jag mig dock alldeles utmärkt med att försöka få ordning på tyskan igen (alldeles för många grammatikhäften från gymnasiet ligger under vår säng just nu, samlade i en pärm som bara väntar på att öppnas) och att lära mig så mycket jag kan under den tiden som jag får vara kvar på min nuvarande arbetsplats. Vad som händer därefter är ett senare äventyr.