Det jag tänkte skriva om idag är ett viktigt ämne, så jag ska göra mitt bästa för att göra det bra. Det är något som berör oss alla på ett eller annat sätt; du har upplevt det själv, du upplever det just nu, du känner någon som har gått igenom det, du känner någon som fortfarande är kvar och så vidare. Ämnet? Psykisk ohälsa. Jag gör vissa påståenden i texten som jag inte belägger, men är ni intresserade så kan jag givetvis leta upp lite underlag. Vidare tipsar jag om Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva som på ett tydligt sätt beskriver hur det kan vara att leva med bipolär sjukdom. Läs den enbart om ni orkar.

 

 

I torsdags kväll började svenska medier kabla ut att Chester Bennington, sångaren i bandet Linkin Park, hade hittats död i sitt hem. Det skrevs att dödsfallet behandlades som ett misstänkt självmord, och ganska snart kunde det bekräftas att så var fallet. Fans över hela världen gjorde uppdateringar på Twitter, Instagram, Facebook och alla andra tänkbara sociala plattformar. Jag var en av dem som gjorde det. Linkin Park har varit med mig i över tio år och jag har lyssnat på dem under både bra och dåliga perioder i livet. De har alltid funnits i bakgrunden. Även om Linkin Park kanske kommer att fortsätta göra musik (i deras officiella uttalande framgick det att de inte vet hur det blir med den saken), så kommer "mitt" Linkin Park aldrig att kunna göra det igen. Det känns konstigt.

 

 

Kort efter att det bekräftats att Chester begått självmord fick kommentarerna om hur hemskt och tragiskt det var börja trängas med kommentarer om hur självisk han var, att han aldrig kommer att komma till himlen (ja, för de som tror på himmel och helvete) och att det bara är svaga människor som tar sitt liv. Det är det här jag vill beröra. För helt ärligt, på vilket sätt skulle sådana uttalanden kunna göra något som helst gott? Chester hade 6 st barn och han hade varit gift i över tio år. Jag förstår att man vill säga att han var självisk och att han inte tänkte på sin familj. Det kanske han inte gjorde heller, men vad han faktiskt tänkte är det trots allt ingen annan än han själv som kommer att få veta.

 

 

Många som begår självmord gör det i en uppfattning om att allt kommer att bli bättre utan dem. ALLT. För vissa handlar det om att de inte kan se något annat än det som gör ont, och då är det möjligt att familjen, vännerna eller vad man nu har närmast inte finns med i bilden över huvud taget. Inte för att de inte bryr sig, utan för att allt annat känns tusen gånger större och liksom puttar bort det där fina. Chester beskrev sitt huvud som "a bad neighbourhood I should not be walking alone in". Någon kan fastna i sina tankar och inte veta hur hen ska ta sig ur dem. Har ni fastnat med blicken någon gång? Kanske kan det liknas med det, bara det att det givetvis kan ta mycket längre tid att ta sig ur sitt huvud. Det är ju ganska svårt att koppla bort, eller hur? Samma slags tankar upprepas ständigt och det krävs enorm kraft att få dem att byta riktning. Det är svårt att förstå för människor som själva inte upplevt det, men jag tycker att alla ska göra ett försök att just förstå.

 

När någon säger att svaga människor begår självmord blir jag orimligt provocerad. "Svag" är alltid något negativt och jag tycker inte om att kalla andra människor för det. Om någon ska vara stark så antar jag att svag måste finnas (det här med motsatsförhållanden osv), men jag har ändå svårt att ta det till mig. Skulle du kalla en person som dör i en fysiologisk sjukdom för svag? Antagligen inte. En person som lider av depression eller andra psykiska besvär kämpar också för sitt liv, men givetvis på ett helt annat sätt. Jag vill se den dag vi alla kan vara överens om att psykiska sjukdomar är just sjukdomar, och inte något som blir bättre av att säga "ryck upp dig", "du har allt du kan önska, du kan inte må dåligt" och andra mindre slipade kommentarer.

 

Jag menar inte att vi någonsin ska acceptera självmord som dödsorsak, oavsett vad som ligger bakom det. Tvärtom: vi borde göra allt som står i vår makt för att förhindra det. Sluta tänk att "den som pratar om det gör det inte", "om vi inte pratar om det så kan det inte finnas", "om någon har bestämt sig så går det inte att ändra dem" eller att det går att se på en person om hen är "en sån som tar livet av sig". Våga prata med människorna runt omkring dig för annars är det omöjligt att veta vad som pågår i deras huvuden. Fråga hur de mår, och mena det. Kanske kan ditt "hej" på morgonen vara just det som personen du hälsade på behövde? Se dina medmänniskor. För det är just det: vi är inte mer än människor. Livet är förjävligt ibland, och alla har rätt att känna att de har någon att dela det med. Det blir bättre, det måste bli bättre. 

 

 

Avslutningsvis vill jag nämna att jag vet hur det är att vara kvar efter att någon begått självmord. Han var min, och många andras, vän och vi var 17 år. Jag har varit arg, förbannad, ledsen, förtvivlad, uppfylld av fina minnen och allt annat man kan tänkas känna. Han finns alltid i mina tankar och jag saknar honom hela tiden. Det är lättare att leva med idag än vad det var då, men jag kommer aldrig att acceptera att han försvann. Inte så och inte så tidigt. Vem hade han varit idag? Om jag under min livstid kan hindra en enda person från att ta sitt liv, då har jag uppnått något av det största. Det kräver dock att jag använder rätt verktyg, och det är inte att basha någon utan att hjälpa, finnas där och lyssna. Jag tänker ta kampen för mig, för dig och för alla andra varje dag, för sådant här får inte passera och viftas bort. Jag hoppas att du är med mig.