Jag är en väldigt ordentlig person. Visserligen pallade jag faktiskt äpple (ja, ett) när jag var ungefär femton år gammal. Grupptryck var det den gången. Och jag har faktiskt laddat ner musik utan att betala för det. Annars finns det inte så mycket mer att berätta. Att jag följer lagar och regler (lite väl bokstavligt ibland kanske) har fått andra att tycka att jag är tråkig, "du borde slappna av mer". Vissa har till och med tyckt att jag är pretentiös. Det har känts tråkigt att höra sånt och jag har många gånger blivit sårad av det. Jag är absolut inte världens mest spännande person, men det är inte heller mitt mål. Att "bara" vara Emma räcker alldeles utmärkt, tycker jag. Det borde räcka för alla andra också. Tro mig, jag lever inte ett tråkigt liv. Jag mår inte heller dåligt över att jag hellre går på ett övergångsställe än bredvid när jag ska korsa en gata. Och jag kan nog vara lite wild and crazy när andan faller på! (Det är sant, jag var ute jättesent en gång.) 

 

Något jag däremot behöver träna på, det är att ta plats. Som yngre älskade jag att stå på scen (vilket jag fortfarande älskar) och gjorde det så fort jag fick chansen, men jag hade svårt för att göra mig hörd i större grupper utanför scenen. I skolan till exempel. Det kändes pinsamt, läskigt och ångestframkallande. Därför tog jag ett steg tillbaka, försökte läsa av gruppen och gav mig in i det hela först när jag kände mig 110 % säker (vilket ibland aldrig hände). Jag tycker att det är okej att inte vilja vara the centre of attention, men inte när det beror på att man är rädd.

Första gången som jag på riktigt, fullt ut och utan hämningar lät, skrek och vågade göra bort mig fullkomligt var på idrotten i trean. Alltså, trean på gymnasiet. Gud, så jag lät! Gruppen var fantastisk och jag hade så otroligt, otroligt roligt. Idrott är dessutom (som alla vet vid det här laget) bland det bästa jag vet. Inte en sekund tänkte jag på hur jag kunde uppfattas, att jag kanske var störig eller att jag gjorde något som jag inte borde. Fortfarande, så som jag upplever det, ska tjejer vara tysta, snälla och ordentliga. Jag var det, och är till stor del än idag. I grundskolan fick jag ofta sitta bredvid "bråkstakarna", i någon slags förhoppning från lärarnas sida att jag skulle kunna ha en positiv inverkan på de här personerna. Det gick nog gick sådär, men jag fick åtminstone nya kompisar av det. På idrottslektionerna i trean struntade jag i allt det där. Och vet ni? Det var så himla härligt! Befriande, till och med.

 

 

Den här lite högljudda personen som inte håller inne med sina åsikter har min närmaste familj många gånger stött på. Även en del vänner har fått stå öga mot öga med den här tjejen, framför allt vid skolarbeten nu på unversitetet. Jag är inte lika rädd längre, men tänkbart är att jag ibland tar en viss roll för att jag tror att det förväntas av mig. Eller för att jag är van. Jag kommer inte att sluta vara ordentlig och (relativt) snäll, för jag trivs bra med att vara det. Däremot ska jag låta lite mer. Inte alltid, men exakt när jag vill och precis hur högt som helst.  Helt ärligt, varför skulle alla andra ha så otroligt mycket viktigare saker att säga än vad jag (eller du) har? Vem säger att bara vissa får höja rösten? Nä, just det. Nu ska jag ta plats utav bara tusan! Och jag uppmanar alla att göra detsamma. Det är fullt möjligt att ta plats utan att vara en douchebag.