Jag är en bekväm människa. Vad som menas med det är jag tycker om att göra ingenting, att jag dras till alla sorters "seating areas" som drunknar i mjuka kuddar och filtar, och att jag på lediga dagar inte alltid äter frukost.

Förväxla dock inte bekväm med lat. Jag är inte den som slöar på jobbet, som låter alla andra sköta det som är mitt eller tar bilen varje gång jag ska iväg oavsett hur kort sträckan är. 

 

När jag var yngre trodde jag att bekvämligheten skulle leda mig till ett liv i stillsamhetens tecken, där jag skulle ha ett trevligt men anspråslöst nio-till-fem-jobb och ett litet hem som skulle inredas med komfort som ledord. Kanske är det så jag kommer ha det efter dessa år som går åt till utbildning, men jag har upptäckt att jag inte är så "lagom" som jag först trodde. Jag vill lära mig mer, se mer av världen, kanske bo utomlands ett tag, utmana mig själv, ge mer till andra. Göra saker. Jag vill ha mer. Två gånger har jag tagit mitt pick och pack och bosatt mig trettio mil bort från min hemstad, med både sorg och glädje i hjärtat. Det är något jag aldrig någonsin trodde att jag skulle göra. Inte heller trodde jag att jag skulle vara så självständig som idag, eller att jag skulle ta mig an sådant som gör mig livrädd. Jag tror det kallas att växa upp. Eller ja, vi ska väl inte ta i; att bli äldre åtminstone.

Det är häftigt att kunna se sin egen utveckling, och från att knappt ha kunnat se den egna handen ser jag bara längre och längre fram. "Ända till Mariannelund."