Många jämnåriga har frågat mig hur vi klarar av det, och därefter kommenterat att det måste vara jättejobbigt. Några få har sagt att det aldrig kommer hålla, men att jag ska vara glad för den tid vi fått tillsammans. 

 

Min åsikt i ämnet, är att ja, det är jättejobbigt. Skitjobbigt. Förjävligt. Det finns inte en dag som jag inte tänker på det, även om det ibland är mer lätthanterligt. Vissa stunder är det som om hjärtat aldrig kommer bli riktigt helt, och många gånger blir jag ledsen och tycker att det är orättvist att en del personer saknar sina pojk- eller flickvänner i några dagar, medan jag inte hade någon möjlighet att träffa Max på fem veckor efter det att jag hade flyttat. Men för det mesta ser jag bara fram emot nästa gång vi ses. 

Att vi klarar det, är för att vi inte ser något annat alternativ. Det är inte ett val att inte vara tillsammans, när ingen av oss ser någon anledning till det. Varför skulle vi sluta, bara för att vi inte kan ses varje dag? Vi tycker helt enkelt att det är värt det. De personer som sagt att distansförhållanden inte håller, är inte längre i mitt liv (dock av andra anledningar). Dessutom tycker jag att de har fel. Jag förstår att det i många fall tar slut, men jag tror inte att det är distansförhållandet i sig som är den enda orsaken, och jag tror samtidigt på att sånt där är så otroligt individuellt. Lämna det åt de två personer som det gäller, och säg inte redan innan distansen är ett faktum att de inte har en framtid.

 

Jag har varit hemma två helger i rad, men vet i nuläget inte när Max och jag ses igen. Vi bor inte överdrivet långt ifrån varandra, men det tar trots allt nästan fem timmar för mig enkel resa, och det är ganska slitsamt att stressa till avgång, oroa sig när tågen blir försenade (har två - tre byten) och komma tillbaka sent för att få så mycket tid som möjligt med personerna man älskar. Åtminstone för mig. 

 

Det jag vill ha sagt: jag är trött, fryser lite lätt och vill inte sova ensam i natt.