När jag gick på mellanstadiet pratade jag med en av mina fantastiska klassföreståndare om det här med att ha en egen plats. Det vill säga, en plats där man kan slappna av och inte behöver tänka på sådant som känns tråkigt eller jobbigt. Hennes plats var stallet. Jag hade inte riktigt en sådan plats men där och då startade jakten. Varför är det intressant? För att jag har hittat den. Platsen med stort P. Och den var bra mycket närmare än jag trodde.

 

Jag har aldrig riktigt tänkt att Hjo är en tråkig stad, att det är en stad man måste bort ifrån. Däremot har jag behövt det. Ta mig därifrån alltså. Jag har behövt se något annat, bli självständig och ta reda på hur jag är när jag inte definieras av de människor som jag alltid haft omkring mig. Att gå så långt som att säga att jag har vuxit upp tänker jag inte göra, men jag har trots allt lärt mig mycket. Och nu vill jag tillbaka. Mer specifikt vill jag till ett viss person, typ min pojkvän. Eller så. Typ. För varje hemresa känns hans hem mer som vårt hem. Jag har ett fantastiskt skrivbord (som han har gjort) hos honom, tack-kort från gemensamma vänner pryder en av hyllorna i köket, en av laddarna till min tandborste ligger i badrumsskåpet, nagellacksborttagning flyttade in för någon månad sen, flertalet DVD-skivor fick stanna när jag lämnade nu i helgen och lite glas samt mindre köksredskap har blandats med hans. Och det viktigaste av allt: jag har två högar med böcker i datorrummet. När det gäller böcker menar jag allvar.

 

 

Hur som helst. Varje gång jag åker till honom blir jag lugn. För några veckor sedan insåg jag att jag hade slutat andas djupt, men efter en helg hemma med Max (samt både hans och min familj) kan jag andas normalt igen. Dessutom sover jag alltid mycket bättre hemma än i Kalmar, så nu har jag lite mer energi till att möta skolan och vardagen. Att jag blir lugn hemma hos Max beror delvis på den faktiska geografiska platsen; oavsett vilket fönster jag ser ut genom möts jag av vackra vyer. Det är tyst och lugnt. Inga lastbilar som dundrar förbi varannan timme dygnet runt, eller tågbommar som fälls ned. Ljuden inom huset färdas visserligen ganska bra, men ännu har jag inte behövt oroa mig för att det låter som att någon håller på att såga av övervåningen. Förutom platsen beror det givetvis även på Max. Vi är inte alltid överens om hur matlagning ska gå till, men genom att överlåta hela aktiviteten till honom brukar vi båda bli nöjda med resultatet. Om jag somnar före honom tar han alltid bort min bok, iPad eller vad det nu kan vara som jag höll på med innan jag somnade. Sover jag i soffan lägger han alltid en filt över mig. Om jag ber honom att hämta ett glas vatten eller något liknande är det sällan han suckar över det eller frågar varför. Dessutom märker han, och uppskattar, alltid när jag har städat (när han lagar mat, diskar och städar jag hellre). I could go on forever, men han är helt enkelt väldigt duktig på att se mig, lyssna på mig och se till att jag har det bra. Vi har en bra balans. Nedan ser ni förresten en bild från en promenad som jag gick när jag var hemma senast. Hur kan man bli annat än lugn av att se sådant här?