Imorgon är det dags att hoppa i arbetskläderna igen, efter två veckors chill och fix på hemmaplan. Det ska faktiskt bli lite skönt. Jag tycker om att vara hemma och inte göra något särskilt, plus att jag har ett otroligt stort behov av att dra mig tillbaka och liksom ladda battrierna emellanåt. Till slut blir jag dock rastlös. Det ironiska med att jag blir rastlös är att jag samtidigt blir väldigt slapp, och med det menas att jag helt enkelt inte gör något alls. Att diska kan bli världens största grej och jag sover minst två omgångar per dag. Det faktum att jag förväntas vara på jobbet några timmar om dagen ger mig givetvis en anledning till att gå upp i tid, skapa någon slags rutin och faktiskt göra något med min dag. Det, i sin tur, bidrar till att jag blir mer motiverad till att ta tag i småsaker och get shit done. Trevligt, eller hur? 

 

Tills det är dags att åka till jobbet och dra på sig ICA-uniformen tänker jag dock fortsätta glida runt i morgonrock och tofflor, lyssnandes på P3 Dokumentär varvat med häng framför repriser av Catfish: The TV Show. Ja, och så ska jag pussa på Max också.