Säger någon idrott, blir jag så uppspelt och exalterad att jag knappt kan stå still. Jag är inte en av alla människor som gör arga inlägg på Facebook varje gång en sportsändning tar över den vanliga tv-tablån. Snarare tvärtom; jag står för glädjeropen. Det är dock inte bara att titta på sport som jag gillar. Som liten tjej testade jag att spela badminton några gånger och jag tränade även bugg i två terminer (där alla killar var ett huvud kortare än jag). Det var roligt och båda idrotterna är något jag fortfarande tycker om. Men det som fastnade, var handbollen. I början stod jag som fastgjuten på kanten och vågade aldrig ta egna initiativ. Sen hamnade jag oftare och oftare i målet och snart var det bara målvakt som gällde. Den konstigaste, men roligaste, positionen av alla. Fast jag hann faktiskt göra några inhopp som utespelare under mina år som aktiv. Jag började som elvaåring (eller något sånt) och gjorde min sista insats som nittonåring. Handbollen har gett mig sorg men framför allt glädje, vänner, mer kärlek till sporten samt mental och fysisk styrka. Vissa år har handbollen inte kunnat vinna över andra saker som hänt i mitt liv, men jag har alltid behövt idrott.

 

 

Handboll är dock inte den enda lagidrotten jag ägnat mig åt. I nian gjorde jag min första fotbollsträning någonsin, och efter första träningen gjorde jag min första match. Jag var som en yr höna och förstod inte vad jag skulle göra över huvud taget. Min första position var ytterback och sedan har jag fyllt på med yttermitt och målvakt. Vad jag anser vara "min" position har jag dock inte bestämt mig för än. Jag återkommer när jag fått lite bättre kondition. Tveksamt är för övrigt om jag förstår fotbollen bättre idag än vad jag gjorde när jag var 16, men det är åtminstone väldigt roligt. 

 

 

Idag tränar jag varken handboll eller fotboll. Det finns inte plats för det här i Kalmar. Och jag saknar det hela tiden. Gymmet här är superhärligt med fantastisk personal, härliga kunder, roliga pass och fräscha maskiner. But it's not the same. Trots allt som är så bra med gymmet, är träningen ändå bara min. Det är ingen annan som påverkas om jag hoppar över ett träningspass, men inte heller om jag gör min bästa prestation någonsin. Jag kan hitta motivation till att träna själv (annars hade jag ju inte tränat alls under dessa år i Kalmar), för att jag älskar det, men jag upplever att mina pass blir tusen gånger viktigare om jag har ett lag att tänka på. Laget ger mig en mening som jag inte kan ge mig själv. Men vem vet? I sommar tar jag examen och då är planen att flytta tillbaka till hemstaden. Kanske finns det plats för lagidrott då. Om inte annat, får jag väl skapa plats. Så gott det går i alla fall.