Tack, mamma och pappa!

I morgon är det första advent, och på måndag är det första december. Julen är för många en ångestfylld högtid, en tid där den eventuella glädje som fanns tidigare under året flyger ut genom fönstret. Om man ens har ett fönster. Så är det inte för mig. Jag har två fönster här i Kalmar och jag älskar julen. Julen för mig är värme, glädje, familj och kärlek kärlek kärlek. Det är väl inte så att jag varje år vevat med båda händerna i luften för att jag velat sätta upp ljusen i granen, men någon gång ska man väl vara tonåring också.
 
Anledningen till att jag kan känna så mycket positivt kring julen är såklart tack vare min familj. Mina föräldrar har gett mig en trygg, lugn och fantastisk uppväxt. Jag har fått lära mig att visa respekt för andra, att inte döma människor utan grund och jag har lärt mig att familjen är bland det absolut viktigaste vi har här i världen. Mina barnvakter var familjemedlemmar och bland mina bästa vänner fanns mina kusiner. Jag både var och är lyckligt lottad, med andra ord. 
 
Det är inte bara familjens betydelse jag förknippar med julen. Nej, nej. Det är ju allt. Jag äter pepparkakor och lussebullar i mängder, tänder ljus, lyssnar på julmusik, ser på julfilmer eller tv-seriers julavsnitt, försöker hitta de perfekta julklapparna (lyckas dock sällan) och längtar efter snön. Är egentligen inte jätteförtjust i glögg, men det hör ju till så det dricker jag såklart. Jag har också igång Vinterstudion på SVT under helgerna, även om jag inte alltid tittar jätteaktivt, och i år har jag faktiskt införskaffat ett datumljus. Saknar adventsljus dock, då jag glömde ljusstakarna hemma i Hjo.
 
Med det sagt så är det dags att ta tag i dagen. Först ska jag plugga, sen ska jag sätta upp de juldekorationer jag än så länge lyckats skrapa ihop.